Varför fnittra bland chips och ostbågar?

 

Jag försöker tränga mig förbi i gången för chips och ostbågar på ICA och en synskadad kvinna med käpp stoppar mig. Jag stannar. ”Kan du hjälpa mig hitta några chips” frågar hon. Jag börjar fnittra och svarar ja. Hon frågar förvånat ”du skrattar?”. Haha tycker jag och förklarar att hon kunde inte ha valt någon bättre i hela butiken än just jag, vid just chips och ostbåge-hyllan. Jag frågar hur hon vill ha dem ”tunna, spröda, tjocka, knöggliga, räfflade, frasiga, smaksatta ” osv osv. Hon fnittar förtjust berättar vad hon gillar och frågar samtidigt om jag jobbar på OLW?. ”Åh nej”, svarar jag. ”Jag jobbar med träning”. Hennes axlar sjunker ned i förvåning så börjar hon skratta. Där står vi. Främlingar. Och skrattar. Jag ger henne ett par ”sourcream and onions” med schysst räffling. ”Kan du hjälpa mig med ostbågar också” frågar hon. ”Ojojoj” svarar jag. ”Nu är vi verkligen på min hemmaplan här”. Jag säger åt henne att vi måste gå en bit upp i gången och så drar jag igång.  Tänker hon ”prismedvetet, bågar, bollar, stora, tunnare, crunchy, smaksatta, milda”?. Estrella har ju tagit sina ur produktion. De bästa . Men jag hittar en påse som passar henne. Hon tackar mig och går vidare till kassan.

När jag sitter i bilen ringer telefonen. En man jag känner. Jag är så grymt upprymd över mitt möte och det bubblar fortfarande i mig av fnitter. Jag väljer att i korthet återge historien. Han säger ”Jaha, eeh, du hade ju bara kunnat ge henne vilken chipspåse som helst”. Vad rätt han har. Jag säger det åt honom ”Ja, det har du rätt i”. Det har han ju. Jag hade ju självklart kunnat ge henne vilken påse som helst. Jag hade också valet att säga ”Sorry, jag har lite bråttom idag”. Eller ”Men Gu´, jag äter inte sånt”. Eller nåt.

Jag menar. Varför skratta en enkel lördag i februari. När man kan vänta till april?

Hur man som PT får ett omvänt resultat

 

Oftare än någonsin i träningsvärlden hör jag tränare  och tränande raljera om att gemene man tränar för sunkigt. ”De är rädda för att lägga på vikter. För mycket mesande”. Träningsblaskorna gapar : ”Träna tuffare”. ”Tränar hårdare”. Det facebookas och statusuppdateras om hur andra tränande inte ”tar i”. Vi ska köra tills vi stupar, spyr eller får föras på bår till SÖS. Varenda dag i träningshallen ska vara som ett enda långt Gladiator-gatlopp. Så andas branschen. Ett kollektivt ”No pain  - no gain”. (Ett återuppstått utryck för oss som ”var med förr”).  Branschen glömmer då frågan : Vem har jag framför mig?

Nu har vi ju alla olika förutsättningar och olika bakgrund och ”lägsta-nivåer”. Men i min egen privata värld gäller ”Less pain – my gain”. Det är där jag är. 28 år i branschen som gruppträningsinstruktör, PT, VM-coach, utbildare,hälsoinspiratör och allt vad jag må ha gjort. Samt en fritid som i 38 år handlat om bl a orientering, långlöpning, skidåkning, mountainbike och paddling. Mitt skade-CV är gedignare än vilket NHL-proffs som helst och jag behöver fråga mig själv hur länge jag vill fortsätta kunna träna. Jag känner många nyträningsfrälsta medelålders som är i en fas i livet där de kan satsa på sig själva och sin träning. Och nej. Jag ser det inte som ”ålderskriser”. Utan troligen den tid i livet där de kan ge sig själva lite mer utrymme. Barnen har växt upp. Det finns utrymme för egen tid. Kanske har de haft en träningskarriär som lagts på is när de börjar driva aktiebolaget Familjen, för att efter börsintroduktionen i form av självgående barn, kunna sno lite timmar till det de saknat. Träningen. De uppmanar och manar mig till att hänga på och jag försöker lugnt förklara att jag har gjort mitt. BeenDoneSeen. De som fnyser och tycker jag är en ”tunnis alt fegis” får gärna komma och berätta vad deras kroppar har för önskningar när de tränat runt 14 000 timmar aerobics, step up, spinning, pump mm mm. Sprungit säkerligen runt 1 200 orienteringtävlingar, kutat ihop säkert ca 9 500 löptimmar, krydda det med simning, MTB, skridsko, div bollsporter och paddling.

Väldigt ofta står jag över inbjudningar av sorten ”träning : från instruktör till instruktör”. Så tillvida det inte rör sig om fortbildning och inspirationspass. För jag vet att syftet är ofta ett annat. Än det jag behöver.

Ramlar idag över en gammal bekant. Jag frågar hur allt är och hur det går med träningen. Han säger att han helt lagt av. Han tappade lusten och motivationen. Jag frågade vad som hänt. ”Jag tränade med en PT”, är hans svar. (INTE på min nuv arbetsplats. = min kommentar:)). Han berättade vidare hur duktig den här PT:n var men att han pratade för mycket om resultat, ökningar, pushade för hårt, sålde på allt för många timmar och helt enkelt inte lyssnade. ”Jag vill ju bara komma igång med träningen igen och hitta en bra hålla-igång-nivå, må lite bra igen”. Den här PT:n glömde uppenbarligen ställa frågan, (alt lyssnade inte tillräckligt noga) : ”Vem har jag framför mig”?

Kanske ska vi ibland som Personliga Tränare backa lite grann i vår strävan att frälsa världen och öka medianbicepsomfånget. Kanske ska vi undvika att forcera målsättningsmallen á la SMART, (osmart?),  Specifikt, Mätbart, Angeläget, Realistiskt och Tidsbestämt, på varenda kund enligt samma rörelsemönster och lyssna lite mer och förstå just den här kundens behov. Så om någon kommer och förklarar att ”jag vill bli lite starkare och må lite bättre” så behöver inte det vara varken en siffra eller kilovikt på stången.

Det kan helt enkelt vara. En känsla!!

Så här är (OL-) livet!!

Kroppen vill inte allt. Så jag måste vilja det kroppen vill. Alltså inte lika ofta som jag vill.  Rotar fram väskan med OL-skor, sportidentpinne och kompassen och tar mig till Kärrtorps IP och ”Vinterserien”. Parkeringen är full. Mina händer är snorkalla i ett par tunna sporthandskar för pinnen ska sitta på plats, tumgreppet ska kunna tas och kompassen hållas i hand. Då funkar inte HellyHansens gigantiska, varma tumvantar.

När jag anmäler mig för den bana jag vill springa blottar de sig alltid. Eller bedömer mig. Det de ser. Han säger ”Bana C blir fint”. Jag kollar. 3,3. Han harklar sig och säger ”Eller B”. Jag kollar. 4.9 12 kontroller. Slår till. Ouppvärmd tar jag mig till startpunkten 100m. För kort. För kort för att bli varm och hitta OL-känslan som inte varit framme på ett halvår. Det är spinningkänslan som ligger ytterst i min kropp. Med varma tummar. Jag skaffar mig ett start-pip och sticker. 200 m till ettan. Busenkel. Jag springer på måfå och fingrarna skriker så tankarna fladdrar. De värker. Jag hatar när fingrarna värker. Men vet att det ger sig. Ge mig en 15-20 min… Varför gav jag mig det inte innan? Jag tänker att orienteringen är som den värsta, bästa metaforen för Livet.

*Kasta dig inte in i, eller ut i, saker utan att först förbereda dig.

Tar ettan. Fortfarande vimlig i hjärnans fryscenter. Tar fel riktning på en stig. Den stigen som ofta burit mig ut på löprundorna i Nackareservatet. Tror träden garvar när jag slänger mig än söder än norr innan jag fattar rätt. Över elljusspåret. Känner igen mig. Springer. Tänker på annat. Letar övergång på en fet svinkall bäck. Går balansgång. Springer norröver. Inser jag är helt galet. Fingrarna pulserar och jag vet inte riktigt var jag är. Inser. Behöver ta mig över bäcken igen. Nej. Jag är inte sugen på att bada till midjan. Springer upp längs bäcken. Vänder. Klockan går. Springer ned. Samma övergång.

*Om du inte har koll på var du är eller vart du är på väg och hamnar i skiten, kan det vara så att du behöver kunna ta dig igenom samma skit en gång till för att komma till där du var. Där du visste – var du var. Och ta nytt sikte.

Jag ser kontrollen. Jag stämplar. Jag läser. Jag har stämplat vid fel kontroll. Jag tänker bryta tävlingen. Ge upp. Jag tänker om. Jag har 12 kontroller att ta. Jag har totalbommat en. Jag kan fixa de andra elva. Möjligheten finns. Jag blir förbannad på mig själv. Skäller inombords. Fegmes. Nördskalle. Jag blir nytaggad. Fingrarna börjar komma tillbaka. Värmen börjar krypa ned längs handlederna.

*Om du stämplar in på fel ställe. Gjort är gjort. Du är på fel plats helt enkelt. Ta dig därifrån. Stämpla ut. Lämna. Ta ny kurs. Gör om. Gör rätt. Alla är värda en chans till. Även du, jag.

Där hänger skärmen. Jag ser den. Jag stämplar. Sträckan är 400 meter. Bomtid 15 min. Det är då man antingen bryter…. Eller så tänker man. Det är nu det börjar.

*Ibland tar det lite tid innan man hittar rätt. Det gäller bara att ha tron att man har förmågan.

Tredje kontrollen går galant. En man stämplar när jag kommer fram. Han har gröna gummistövlar på fötterna. Mina tankar fladdrar. Han drar iväg. Han drar iväg!!! Jag blir frånsprungen av en man i gröna gummistövlar. Om än med både dobb och dubb måhända.

*Döm inga hundar efter pälsen. Alt. Även en trött Mazda kan ha drag under motorhuven.

Jag vinglar till fyran. Än söder om strecket än norr o strecket. Men jag tar den. På vägen dit blir jag omsprungen igen. Jag börjar vänja mig. En ung brud i en tunn silvrig löparjacka och hästsvans under luvan. Hon flyger över sankmarkerna. Jag sätter fötterna där hon satt fötterna och isen bär mig inte. Jag går igenom och strumporna suger hungrigt i sig det kalla vattnet.

*Det finns alltid, och kommer alltid finnas, de  som är yngre, snabbare, drivnare, snyggare och dugligare än du, jag!

Jag tar den lilla branten på skrå lätt som en platt. Sexan är en sten på skrå, den ligger flera höjdkurvor ner. Jag hasar mig ned. Åker på rumpan där det är för brant. Stannar, läser. Nej. Jag måste längre ner. Jag blir orolig. Eftersom jag vet hur jobbigt det är att klättra upp är jag orolig jag ska hasa ned för långt. Stannar, läser. Nej. Jag chansar. Måste djupare ned i sluttningen. Till slut. Efter mängder med velningar sitter den där nere. Jag ska upp igen. Rätt upp.  Jag trycker mig uppför kurvorna och tar hjälp av en rot att hålla mig i där isen runnit som en halkbana längs sluttningen. Sista stigningen och jag landar med dubbelvikt rygg på plan mark. Rätar upp mig och tar mig vidare.

*Ibland om du är nere på djupet och harvar. Ta dig ytterligare lite djupare. Ner i dyngan så du hamnar på ett bra stället att stampa ifrån igen.

Sjunde kontrollen sitter där den ska. Till åttan är jag trött. Börjar fundera över hur många kontroller jag har kvar. Hur lång tid det tar tills jag sitter i bilen. Om jag ska köpa en latte eller om jag ska åka hem direkt. Jag undrar vad Långben gör och ifall det finns dagsfärska semlor på BEA. Jag har sedan länge glömt vad det är jag ska ha för kontrollpunkt och mitt öga letar efter en skärm. Jag söker med blicken lite över allt. Kanske här, kanske där, kanske inte.

*Håll fokus. Börjar du tänker på semlor är det semlor du letar efter. Fel fokus. Det är lättare att veta vart du ska om du vet var du är.

Jag stannar 100-150 meter för tidigt och letar. Jag ser en skärm, yippieyippie, och springer dit. Inte min. Min läslins är inte bästa långseendet och på plats ser jag att det är en mini-skärm.

*Du är inte framme förrän du är framme. Ta inte ut segern i förskott. Ibland är saker inte vad de ser ut att vara.

Jag var nära. Hittar. Grovorientering över stigarna. Finorientering via grönområdet. Där sitter den. Vid stenen. Härligt. Jag stämplar.  200 meter ut från kontrollen möter jag den unga, vackra, snabba, snygga och drivna. Jag ser irritationen i hennes blick när våra ögon möts. Hon förstår att jag är på väg ifrån, dit hon är på väg till. En snabb våg av tillfredställelse sköljer över mig. Sen är jag fokuserad igen.

*Om det kommer någon ifatt dig och går om dig, som är yngre, vackrare, snabbare, snyggare och drivnare, glädjs med denne någon. Låt dig inte stressas. Lita på din rutin, kompetens och erfarenhet. Ibland kan det räcka längre än du tror.

Tredje sista kontrollen. Jag kommer ut på en stor stig. Följer den. Kompassnålen pekar dit inte jag pekar. Jag stannar. Lugnar. Läser. Tänker. Överväger. Jämför. Genar. Kommer ut på vägen och går upp i ängshörnet enligt plan.

*Det är inte alltid som kartan stämmer med verkligheten och verkligheten med kartan. Tänk bredare. Tvinga inte fram din egen sanning då kanske du missar den sanna.

Punkthöjden på åsen har en skärm som flaggar  en meter upp i luften. Jag valde gå säkert. När jag kommer fram förbannar jag att jag inte vågade trycka på. Men jag får stå för valet. Sträckan är gjord. På den asfalterade sträckan kommer ett flåsande jehu bakom mig. Kroppen suckar och den växel som hade behövts finns inte att få. Jag håller mitt tempo. Målstämplar samtidigt som han hänger med maxpuls över trappräcket vid målgången. Jag läser på ryggen på hans tröja ”Segrare Dala-Dubbeln 2011″. H20. Förstår. Min växellåda hade brakat om jag ens försökt.

*Även på upploppet är det klokt att köra sitt eget lopp. Ingen annans.

Jag kliver upp för trappan in till utstämplingen. Killen som tar emot mig undrar om jag vill ha sträcktider. Motvilligt sätter jag i min pinne. ”Jag var helt lost på ett ställe. Vet faktiskt inte ens var jag var”. Jag vill ju ändå förklara lite, släta över. Han drar loss mitt löp-kvitto och ler gigantisk. ”Under timmen”, ropar han leendes ut över hela lokalen, ”under timmen!!”.

*Ibland kan man vara lite nöjd och ställa in sig i ledet och acceptera att man är en ”Under-timmen”, fast man själv ser sig som en ”Under-45-minutrare”. Så garvar man lite. Rycker på axlarna och letar reda på en ledig dusch. Bryter ihop och går vidare. Så vet man att det kommer så himla många fler möjligheter. Jag kommer göra fler dassiga lopp (i livet). Jag kommer göra bra också!!

Små möten som gnistrar likt pärlor i sörjan

När livet ibland känns riktigt skitigt känns det så ljuvligt att kunna putsa på de där små pärlorna i vardagen som så galet ofta studsar på min stig. Jag älskar de som stannar en stund, glittrar lite extra länge. Det är oftast små passningar i möten med människor. De härliga. I onsdags kör jag min sedvanliga 90min pulscykel SATS Haninge. Jag ramlar in i salen och drar igång och efter några minuter så säger en av de härliga ”Elisabeth, ska du inte berätta om upplägget för de som är nya?”. Well, det var inte ordagrant, men det var andemeningen. Jag bara dör av fnitterbubblor i magen när detta sker. Så  himla rätt. Så himla kul. Men framför allt. Så himla rätt.:)  Det där har jag skrattat åt även idag. Och det är söndag!

Jag har en bedårande dag. Paddling i 1.15 och nästan lika lång löpning. Paddlingen är magisk. Nästan varje gång. Vad är det som gör? Jag har ännu inte svaret. Men är nog nära. Löpningen skulle jag vilja ha varje dag. Det har jag inte. Kroppen klarar inte längre. Jag älskar det skitiga och grisiga i Ågestatian. När jag börjar tänka ut var jag stuvat undan våtsockorna. När jag vet att de här stigarna behåller alla mina hemligheter. Här har jag skrattat inombords, bearbetat, gråtit, skrivit studenttal, laddat kraft, dealat med näras cancer, näras bortgång, barnens smärta, som alltid är min, min, som alltid blir deras, barnens kärlekar. mina kärlekar och kär-lekar och ibland bara varit.

Åker till ICA. Ska ta ut en mjölk ur kyldisken. Tjejen som laddar in säger. ”Åh vad fina naglar du har. Få se?”. De börjar bli lite nötta nu, men de är svarta med vita blommor och blad och tjejen ooooar och aaaaar och jag ger henne info om var. Går till kassan. Frågar hur jag kan göra om jag vill ha ett ICA-kort som jag kan ladda pengar på så att sonen, som inte alltid bor på samma adress som jag, kan gå och handla (utan att ta sina egna pengar). Hon berättar. Jag skrattar lite när jag säger ”Det är ju hur bra som helst. Kan man få en varningsnotis hem fall det bara blir RedBull som dras från kontot?”. Hon fnittrar lite och säger ”Tror inte man kan se det. Men vill DU att han ska se din handlingslista?”. Jag blir lite paff och kikar nedåt på rullbandet. Dumlekola (faktiskt med pepparkakssmak), Pepsi max, lussekatter osv. Jo. bananer också! Vi skrattar tillsammans. Sen berättar hon ”När ni får erjudanden hem så är de baserade på det du köper under året”. Jag stannar i det jag gör, förvånad eller kanske en shopchock! Jag har alltid undrat varför ICA bara skickar ut erbjudanden på godis och choklad??? Haha. Där har vi svaret. Fasen. Jag längtar tills det dimper ner vrakpris på PepsiMax, skumtomtar med polkagrissmak, lussekatter och dumlekola med pepparkakssmak. Julen är räddad!!!

Konsten att bli portad från en dejtingsajt

Jag blir kär i juni. Så när solen står som högst, gräset är som grönast och vattnet som allra blåast flyttar kärleken in i mitt hjärta. Jag vet vad jag har och jag vet också vad jag kan få. Har ni någonsin sett en tävlingskvinna i budgivning förut? Det hade inte jag. Jag frågar mäklaren : ”Varför är det så såsigt?”. (Såspanna är mitt vanligaste skällsord). Jag fortsätter : ”Varför funkar det inte som i schack? Jag gör ett drag och sen får motspelaren x antal timmar på sig. Jag förslår fyra”. Fast så funkar det inte. Enligt mäklaren. Det tar en vecka från start till målgång. Jag vinner. Jag är lycklig. Jag är sjönära och snart ligger kajaken i vasskanten och glänser i solen. Jag paddlar varje morgon. Och varje kväll. Vad är väl en smekmånad om inte en smekmånad?

 

Lägenheten ska ut till försäljning. Den som barnen och jag flyttar in i vid skilsmässan under hotet att vi ska ut ur fina huset annars kommer ”polis och advokater kasta ut oss”. Så kan det också gå i en skilsmässa. När det inte går bra. 93 kvm i fina Enskede. Etage. Två våningar. Två ingångar. Två badrum. Två sovrum. Värsta dublettlägenheten. En önskedröm för en tonårsmorsa som otroligt gärna låter den ljuva sminka sig en trappa ned och den långa, härliga måla grafittiväggar en trappa ned. För att hålla pedanteri och skönt undanplockat en trappa upp. Annons på hemnet, visning, budgivning och försäljning. Är det inte så det går till? Ett vagt bud. En mäklare som går på semester och sen kommer La big boom crash. Det talas om bobubblor och finanskriser och italienska Grekland och ingen vågar något. Det är inte säljarens marknad och märkligt nog inte heller köparens. Var ligger rimligheten i det? Det är krisellikrismarknadens marknad.

 

Så står jag där 6 mån senare nära på lika belånad som vår finansminster. En fet lägenhet och en liten röd kärlek med mulltoa, ej drickbart vatten och en tom och urvriden plånbok. Utmattad efter visningsstäd och hopp och tro´ts berg och dalbana tänker jag ”annorlunda”. Jag måste göra ”annorlunda”. Hitta lösningar! Jag annonserar efter nyseparerade pappor. De måste ju vara bäst i världen. En sådan en trappa ned, sonen en trappa upp och jag i mulltoan. Perfekt! ”För dyrt!”, säger polisen som ringer, som inte står ut med att leva med sin blivande x-fru. Så tänker jag att jag måste nå flera. Briljanta idéer kommer ofta till mig som blixtar från den klaraste himmel. Jag skrider till verket. 299 kronor för en månads annonsering på nätdejtingsajten match.com. Jag jublar. Jag författar.

 

”ShowMeDMoney”. Så heter jag = min lägenhet. ”Köp in dig och köp ut mig – hänger du här har du säkert gjort det förut”. Något åt det hållet. Jag beskriver min fantastiska lägenhet. Alla premisser. Lägger ut bilder. Någon man tycker jag är briljant. En annan tycker jag är modig, men på gränsen. En tredje frågar om jag är mäklare. En fjärde tycker jag har den roligaste presentationen på hela ”match” och friar. De andra 285 tycker inte samma sak. (Förlåt om ni kände er förminskade, det var inte min avsikt). De, eller någon, anmäler mig till dejtingöverhuvudet och jag blir portad. Min profil raderas och det går inte längre att dejta, alt flytta in, alt köpa min lägenhet via match.

 

Men jag fick skratta härligt. Det finns ett värde i det också!!

Det som finns i min väska – stays in my väska

AsbråttomAsbråttomAsbråttom. Två fulla matkassar. En höger en vänster. (Det är inte av snålhet jag köper två kassar när jag behöver tre. Mer önsketänkande. Ju mindre mat desto mindre laga/diska. Träningsväskan hänger över en axel. ”Handväskan”/bagen över andra. Vem f*sen stänger blixtlåset på sin väska nu för tiden? Vem hinner sånt?

Well, den som inte hinner får ju hinna annat. Typ plocka upp det som rasar ur när man böjer sig fram för att plocka upp det som åkte ur matkassen för att snålfia alt oruttadelena satt på axeln och sa ”räcker med två” och pappa sa alltid ”böj på knäna”, fast jag hela tiden fortsatt med raka marklyftslyft. Han stannar till. Ler. Tvekar. Otvekar. Kommer fram. Hukar. Plockar. Flinar. Först sträcker han fram måttstocken. Sen kommer blocket. Den feta graffitipennan. Spinningskiva 90 min. Strumpan plockar jag upp (thankheaven för det). Sugrör, åtta snodda pennor med banktryck, mäklartryck alt bensinstationstryck, sveper jag själv upp från golvet. En linslåda. Två dagslinser. Ett hälilägg för skorna. Sen kommer det. The big smile on his face. Han sträcker mig den gigantiska rullen silvertejp och säger ”Jag har alltid undrat vad som finns i en kvinnas handväska, egeentligen. Nu vet jag”. Jag reser mig upp, plockar upp väskor, matkassar, tackar, ler varmt och svarar ”Bra! Tack så hemskt mycket för hjälpen”. När jag går iväg förbannar jag det där lilla facket, det enda som var stängt,där låg faktiskt mitt Lóreal glam shine läppgucks.

Du står på Smurfparkeringen!

Jag vill stå på Smurfparkeringen!

Sundbybergs IK anordnar dubbeltävling i helgen. Yippie! Jag anmäler mig. Jag läser det finstilta. Efteråt. Tävlingarna går långt åt fanders norr om både tullarna citykärnan och Arlanda. Vaknar till ett sommarregn. Finns inte ett enda väder som inte funkar för tävling. Kör. Mellanlandar McD för en kaffe. 16 mil i bil och min banlängd är 3,2. Får fel kontrolldefinition vid starten. Fattar ingenting. Sen fattar jag. Hastar och missar att se definitionen som sitter tryckt på kartan (gör den inte alltid det?). Trasslar lite lätt två till de två första. Ser jag vikt in definitionen. Kastar den lösa. (I skogen. Jag skäms skäms skäms!). Det mörknar med molnen. Läslinsögat blir inte lika happy som i fullt dagsljus. Kan omöjligt se det pyttiga på kartan. Letar efter en skärm mer än en kontrollpunkt, för jag ser inte var den sitter. Hittar ändå. Men på vilket sätt? Bommar en busenkel höjdpunkt i det gröna. Den ligger uppe, jag läser i sänkan. Skjuter runt med linsen i ögat. Den hakar bättre. Tre kontroller kvar. 45 sek spurt. Nöjd med graderingen ”hyfsat”. Sen. Sen ska jag gå till bilen. Jag går och jag går och jag går. Jag går längre tid för att hitta bilen än vad jag tillbringar på banan.  Hamnar där ”alla andra” verkar stå och gå. Jag går runt där nere i grusgropen fast jag absolut fattar att jag inte ska ha i någon grusgrop att göra för jag stod vid ett hus. Frågar ett par unga tjejer som får glosögon. (Alla orienterare får glosögon när jag inbillar mig, samt säger, att jag inte står på just det stora parkeringsfältet när det ändå bara finns ett). I det här fallet finns det flera. De bara inte vet. Och jag bara inte minns. Hittar en man. Han ser stadig ut. Jag vet att han kommer att garva. Men jag får väl stå där med blossande kinder. Han pekar med hela handen så jag vet var den parkeringen finns där det finns hus. Varför har man flera parkeringar på en sån liten tävling? Varför kan man inte göra som på NK? Färgindela dem. Eller som på Disneyland, dela in de i ex Mimmi Pigg, Smurfarna och My Little Pony. Så jag hittar. Och hittar hem!

”What happens(says) in Vegas, stays right there”

 

Kära Barn!

Tidigt lärde ni ”What happens in Vegas – stays in Vegas”, utan att det ens togs upp i läroboken. Några ”gropar i vägen”, vad gäller denna metafor, har vi haft. Med mer eller mindre tyngd i. Att som mor till en studieglad dotter som radade MVG likt bowlinghallen i Heron City, så kan man väl ändå få skoja lite som mamma, lite som i ”losen-up-liksom”. Så jag föreslår glatt, när vi diskuterar framtidsplaner, att vi kan väl bli bartenderns hon och jag. Vi är ju lite lika sådär och så kan vi klippa samma frisyr, göra en ”grej” av det och emigrera till Australien. Det här skrattade vi åt och jag ringde faktiskt för att se vad bartenderskolan hade för kriterier. Men nej. För att gå där var hon tvungen att vara 18 och jag var tvungen att dricka. Det föll. Dock hann hon med ett samtal med sin lärare ”Mr English” om sin future och sin claim-to-faim. När det sedemera blir min tur att ha ett möte med ”Mr English” på Kungsholmens Internationella skola så skruvar han lite på sig och ser mig sedan i ögat och hävdar att det nog går att finna en ”more suitable career” för min eminenta dotter än bartender i Australien. Vad säger man på den? In english??

Sonen är skoltrött. Redan innan skolan har startat igen. Jag har i 18 år jobbat på att ge honom inspiration till motivation och det har gått…well… lite olika. Om jag nu har kört samma ”foten-i-kläm-käcka-pretto-pedagogik” enligt coachvärldens alla knep och knåp så kan jag väl testa annorlunda för att få ett annorlunda resultat. Så jag skriver andra skoldagen på terminen ”Kom hem nån gång då. Skolan suger. Dagarna är för långa. Det är för mycket läxor. För korta lov och lärarna borde fatta betydelsen av uppvärmning. Saknar dig”.

Hur känns den? Visst känns den som en typisk ”What happens(says) in Vegas, stays right there” ??

PrECiS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

 

 

Mäklarbranschen och jag

Sen dagarna innan midsommar detta år jag harvat runt på hemnet. Har troligen tillbringat mer tid där än hemma. Jag har rekat områden, lägen, ”nära-till”, parkeringsmöjligheter, våningsplan, balkong, förråd, tvättstugor, slutpriser, snittpriser, priser per kvm, månadsavgifter, ekonomiska planer, stadgar och allt annat som känns vettigt att ha med i bagaget. Jag har åkt på egna visningar och jag har åkt på organiserade visningar och jag har åkt på smygvisningar och jag har lagt bud utan visning.

Nu är jag mäklarkund på gränsen till sammanbrott. Kanske har jag tagit 6-8 timmar per dygn de senaste veckorna för att reda ut min livssituation och min boendesituation. Jag fullkomtligt totalt ogillar (hatar är för hårt, right?) utgångspris. Ex 795t, dryga 25kvm. Går för 1440. Det var kö i trappan upp till lägenheten och jag bad min son springa in så sprang jag ut. Varför? Jo, rimligen förväntade sig folk att lägenheten skulle gå för kanske 975-995! Mäklare och säljare som enas om att sätta ut ett utgångspris som inte någonstans överensstämmer med vad marknaden säger och vad de egentligen vill ha, stjäl min tid, min kraft, mina pengar (indirekt) och min energi! Jag är aptrött och pissförbannad. Igår ringde jag till en mäklare, efter att jag åkt förbi och kikat utanför  objektet. (Jag har slutat gå på visningar. Jag har sett tillräckligt många. Nätet funkar. Har också lärt mig effekten av vidvinkelkamera och rätt belysning.) Jag ringer och bjuder 95t mer än utropspris. Säger att jag inte behöver se den utan vi kan träffas i den med ägare och signa. Hon svarar då att hon tror att den kommer gå för lite mer. Jag undrar vad hon menar. Hon har ju redan satt ett pris på lägenheten. ”Ja, men grannen fick 400t mer för sin”, svarar hon. Well, tycker jag i mitt svar till henne. ”Om det nu är tänkt att lägenheten ska gå för 1,3, varför är det då satt till 850? Vore det inte ärligare för mig som presumtiv köpare att du antingen sätter ut den för 1,1 eller skriver att ni accepterar ett pris på 1,3!. Det kan hon kanske hålla med om, men hon anser det har visat sig att lägenheter går för mer om det är ett lågt utropspris. Tacka f*n för det. Folk blir så utmattade av detta ljug och båg att de till slut ger upp och budar tills de har en nyckel i handen.

Grannen ska sälja sin lägenhet. 1,8. Jag baxnar. What??????? Det är ungefär samma kvm-pris som jag gav vid inköp för 10 år sen. Där står jag med min lägenhet, samma gata, vägg i vägg och annonserar ut ett kvm-pris som ligger dryga 10t högre. Jag kastar mitt värsta gloöga på henne. (Hon är för övrigt ljuvlig, men nu är jag irriterad på deras görande). Hon säljer för 2 750t. Vad är detta? Är det någon mäklartävling där den som lyckas höja mest andel procent från utgångspriset får gå på någon inbördes Oscarsgala och erhålla en statyett i form av Skatteskrapan? I morse ringer jag på en lägenhet. Jag säger ”Hej, jag heter Elisabeth och är intresserad av lägenheten på B-vägen. Vad kommer den att gå för?”. ”Eh, ja, säger han, det är ju svårt att säga….” (Han är väl för fabian mäklare. Han har betalt att veta vad en lägenhet ska gå för i området). Jag fortsätter ”Så här är det. Jag är sjukt trött på att springa på visningar och hitta objekt som har ett löjligt lågt utropspis i förhållande till vad säljaren vill ha, bara för att ni ska ha mycket folk på visningen. Jag kommer hädanefter bara att gå på visningar med accepterat pris. Men nu vill jag veta vad du och säljaren har för vision om slutpris. Jag är en bra eventuell kund och jag har handpenning och lånelöfte klart”. Han smackar lite och säger ”Ja, 1,2 där någonstans”. Sen förklarar han vidare att det redan finns en budgivare på detta som är beredd att skriva innan visningshelgen. Vilket också är något jag lärt de här veckorna Häv upp priset med  minst 50% (beror på storlek och området) och lägenheten är din innan den knappt lämnat pressarna. Excellent. Så så har jag också gjort. som i ”Här är mitt bud. Handpenning kan utbetalas innan lunch. Lånelöfte klappat och klart”. Knep för att komma nära. Igår avfärdade jag fyra objekt. Trots att jag gillar dem. Jag sade då tydligt, vänligt och bestämt att jag känner att utgångspriset inte känns tillräckligt ärligt och att jag önskar köpa lägenhet med acceptpris eller fast pris, som ex Notar jobbar med, och så tackar jag för mig. Tydlig är snällt, säger Einhorn. Håller med.

Min lägenhet är ute till ett acceptpris. Mäklaren har satt det och det ligger lägre än vad jag accepterar men ändå tillräckligt nära för att ingen ska bli upprörd. Nu har jag funderar på att inte ens ha acceptpris utan fast pris. Den som säger ”Jag tar den” allra först till det pris jag önskar. Den får den. Jag säljar gärna utan budgivning! Då får mina bostadssökande medmänniskor inga grusade visioner eller krossade ”drömmar” för att någon annan snörper ”deras” lägenhet….

Som säljare känner jag att nöjd inte behöver ha en gradering. Nöjd räcker!!

Nästa gång jag säljer ska jag nog fasen sälja själv. Sätta ut mitt boende till fast pris/först till kvarn/nöjdpris och engagera en banktjänsteman att skriva pappren. I ren protest!

Min filmfrossa

Filmfrossa. Tre filmer på repertoaren. ”Sarahs nyckel” (fantastiskt gripande), ”Never let me go” (tokgillar, annorlunda, tänkvärd) och ”En blomma i Afrikas öken” (har tidigare läst boken, väcker väckarklockan). Enligt min dotter borde jag ha läst ”Never let me go” innan jag såg den och det är sån film där det förhåller sig just så. Läs boken. Se filmen. Att själv kunna fluffa upp det inre manuset för att tankarna finns där, det vet man när man ser den. Jag blir tagen. Så vill jag dela med mig. Till Långben. Vill att han också ska bli tagen. Att en liten del av hans hjärna ska synka med min och vi ska ha oändliga, långa och djupa samtal om just dessa filmer. Jag säger ”Ååååååååh, du bara måste se ”Never let me go”. Den var så sjukt bra”. Långben ”Eh, öh, jag hinner inte, tänkte dra över till M”. ”Men senare då”, tigger jag. ”Jag kan ha dem i tre dagar”. ”Långben ”Aa får se. Är inte så sugen på film”. Jag fortsätter ”Men den var fantastisk. Du skulle gilla den. Jag hyrde tre filmer tre dagar 100 spänn”. Han tittar på mig som ett frågetecken. Jag är uppeldad nu och söker efter varje gripbart argument. ”Jag tänkte att vi kunde se dem båda två, typ”. ”Jaha”, svarar Långben. ”Jag drar nu”. Jag muttrar ”Nu är du skyldig mig 50:-”.

Han stannar. Han tystnar. Han tittar på mig. ”Asså, mamma…. asså……Vi ses sen. Jag hör av mig”.